Brentford, Middlesex

Brentford har aldrig varit en fotbollsstad i klassisk mening, men det är just därför platsen känns äkta. Det här är ingen storstad där fotbollen tar över allt eller där tiotusentals supporters fyller pubarna varje helg. Istället handlar det om en nära, lokal gemenskap i västra London där klubben växte fram ur arbetarklassen och roddtraditionen från 1889. Griffin Park belv hemmet 1904 och stod kvar i över hundra år som en symbol för stabilitet i en förort som annars förändrats enormt. Området runt stadion har alltid varit bostadsområde snarare än kommersiellt centrum, vilket gjort att fotbollen blivit en naturlig mötesplats för lokalbor. The Bees har aldrig haft Manchester Uniteds dragningskraft eller Arsenals glamour, men det är inte det som räknas. Här handlar det om generationer som följt samma klubb, ofta från samma ståplats, med en lojalitet som grundar sig i tillhörighet snarare än troféer (och det är faktiskt ganska skönt).

Matchdagar i Brentford har sina egna rutiner. Supporters samlas på pubarna längs High Street eller nära Kew Bridge innan match, ofta samma ställen som föräldrar och farföräldrar besökte. Resan dit sker mestadels med District Line eller eller lokala bussar, och det är vanligt att se fans i röd-vit-randigt gå genom bostadsgatorna mot stadion. Atmosfären är mer intim än intensiv, präglad av att alla känner varandra eller åtminstone känner igen ansiktena. Det här är inte en supporterkultur byggd på turistströmmar eller internationella fans, utan på människor som bor i Hounslow, Ealing eller Chiswick och ser Brentford som sin klubb.

Lokala traditioer kretsar kring bimotivet och historien om underdog-mentaliteten som aldrig riktigt försvunnit (och som nog aldrig kommer göra det).